B5

Diderots berättelse är väldigt annorlunda. Det är en dialog som gör att läsaren känner sig delaktig i konversationen.
Han som berättar historien för den andra personen i dialogen, känner människorna i händelsen som han berättar om. Den andra personen känner också till dem.
De är historiens vittnen.
De talar även om att berätta en berättelse. Det är väldigt annorlunda att berättelsen innehåller argument om att berätta. På de andra texterna nämner berättaren inte om att berätta. De bara rapporterar händelserna utan att filosofera om att berätta.
Läsaren känner sig delaktig i en vardaglig pratstund, där en berättar och den andra lägger till med sina egna åsikter, som en vanlig konversation med en vän. Sättet de pratar med varandra gör att berättelsen blir roligt. Texten är den roligaste av de 3 texter jag läst. Snöstormen och Fallet Valdemar är ingenting man ska skratta åt.
Känslorna ändrar sig hela tiden när man följer med personens historia på samma sätt som berättarens känslor ändras.


Berättaren är helt passiv. Han bara berättar händelserna och lägger inte sina tankar i historien. Textens struktur är vanligt, det finns inte någon stor innovation inom formen.
Snöstormen har en borgerlig miljö. Huvudpersonen är en vacker och ung kvinna som hör till borgarklass. Hon måste gifta sig med en man, men hon älskade redan någon annan. Hon brukade skriva brev till hennes älskade.
Berättelsen är gjord av ett sammanträffande.
Det finns också dialoger i texten. Dialogerna skapas mellan dem i berättelsen, som ett komplement till historians sammanhang. Berättaren är inte med i dialogerna som på ”Detta är ingen saga”.
Berättelsen är som en såpopera en tråkig kärleks historia.


Den här en den bästa novellen av dem som jag valde.
Berättaren är inte helt passiv som på Snöstormen. Man läser berättarens egen historia. Han var där så han vet hur det känns varenda sekund som han beskriver. Vi ser världen från berättarens ögon och känner hans känslor.
Jag tycker att det var märkligt att de talar om döden, sjukdomen, plågan, mm. Det var den enda berättelsen som det viktigast temat är döden.
Det finns några magiska händelser i texten. Han ”magnetiserar” Valdemar, som var döende, och på så sätt var kroppens död avbruten. Det finns inte magiska händelser på den två andra berättelser.
Det var väldigt spännande att läsa äventyret, det är mystisk och annorlunda. När jag läste berättelsen var kl 2 på natten. Det var mörkt och tyst, jag var ensam. När jag läste berättelsen var klimaxen där när kroppens frigörs från ”magnetisering” och pulveriseras då exploderade den enda tända lampan i huset den befann sig precis bakom mig. Det var underbart!


Diderots text har en intressant berättare som är historians vittne, men han var inte med i berättelsen på något aktiv sätt.
Snöstorms berättaren bara beskriver händelserna som dem var. Han var inte där själv. Han kan se genom olika personer och beskriva vad som händer på de olika platser.
Poes berättare är väldigt intressant, han var där. Vi få uppleva berättelsen på samma sätt som han gjorde.

Berättelserna tema är helt annorlunda. Poe berättar om döden och magiska händelserna. Diderots berättar om ett fattig man som var i kär i en vacker kvinna och deras liv. Snöstormen har borgarens känslor från romantiken.