A11-Skriva en egen novell eller roman

Blinkande Ljuset

..............Det var mörk och det var kallt där hon var. Hon såg längre bort ett blinkande ljus som påminde henne om någonting men hon visste inte vad. Hon gick mot ljuset utan att tänka på något. Kläderna var smutsiga och trasiga men hon undrade inte varför, hon ville bara komma fram till det blinkande ljuset.
..............I ett litet hus grät en gammal kvinna. Hon var inte så gammal men den senaste veckan blev hon minst 10 år äldre. Hon grät och grät, hon var helt ensam där i det lilla huset, ingen frågade eller undrade vad som hänt henne. Det var bara stjärnorna över hennes hus som såg hur mycket hon grät.
..............Hon var ung, håret var långt och mörkt som den godaste choklad. Huden var ljus som en soldag hon var inte tjock och inte heller smal. Ansiktet kunde man inte se så väl för att den enda ljus som fanns var inte så nära henne. Hon såg mot ljuset det var det enda hon tittade på från den stunden som hon vaknade. Att titta på ljuset var skönt som en varmt kram det var som solen. Hon skrattade högt när ljuset blinkade det gjorde henne lycklig.
..............Den gamla kvinna tittade på sig själv i spegel och såg sin rynkiga hud som hängde ansiktet. Hon såg ledsen ut. Den dagen var hon den mesta ledsna personen i världen. Världen lurade henne, livet var ett dåligt skämt som ingen skrattade åt. Bredvid den trasiga spegeln fanns några kort på några människor och de log. De log hela tiden även om hon grät och grät. ..............Hon kunde inte förstå varför dom log. Skrattade dom åt henne? När hon tittade bort, såg hon en kort på sig själv där hon var barn, hon hade sina syskon omkring sig, de var glada. Hon grät ändå mer.
..............Ljuset blinkade fortare och hon blev ändå gladare och hon sprang ännu fortare. Hon ville komma fram till ljuset. Hon sprang lika fort som ljuset blinkade men så blev allt mörkt på en gång. Hon blev förvirrad, hon tittade sig omkring men kunde inte se ljuset igen. Hon var inte rädd, hon var som en liten hund som vänta på sin älskade ägare, men när ljuset blinkade igen kände hon inte samma lycka. Hon litade inte längre på ljuset. Hon sprang inte längre. Hon gick bara.
..............Huset var inte stor, men hon kändes som om hon bodde i det största huset som fanns i hela världen. Hon kände sig så ensam och ledsen den enda som gjorde att hon inte helt tappade hoppet var den säkerhet att solen kommer att värma hennes hus och hjärta imorgon. Hon var också ledsen under dagen, men på natten var det alltid svårare. Varje år fanns det några dagar som kändes värre än alla andra och den var nu.
..............Ljuset närmade sig mer och mer. Hon var väldigt osäkert nu, ljuset blinkade så konstigt, så ojämnt och så märkligt. Hon visste inte längre om hon ville dit, men hon var redan på väg. Varje nytt steg blev långsammare, hon kände att det var någonting fel. Var det hennes fel? Nej, hennes fel var det inte. Hon kunde inte räkna ut vad det var för fel, men hon kunde inte tänka så mycket, hennes huvud var tomt. Hon kände mer än vad hon tänkte.
..............Hon låg egentligen i sin säng och skulle försöka somna men tankarna och minnena var där hela tiden. Hon kom ihåg varenda ansikte från människorna som hon älskade så mycket. Efter hon såg kortet kunde hon inte sluta tänka på den dagen när kortet togs. Hon och syskonen lekte så mycket och livet var härligt. Hon är helt ensam i världen, den enda hon hade kvar i livet är hennes gamla hus och minnena från hennes barndom. Hennes far flyttade till detta land med sin fru och de skaffade flera barn. Barnen var sju stycken, men nu finns bara ett kvar... hon, kvinnan som brukar gråta. Hon gråter för att hon saknar familjen. Den här dagen är det 40 år sedan alla dog och hon blev ensam kvar.
..............Hon var inte osäker nu, hon var väldigt rädd. Varje gång ljuset blinkade kände hon mer och mer panik. Hon kunde inte veta varför. Tårarna rann ur ögonen och hon sprang igen, helt desperat. Hon kom fram till ljuset. Det var bara en gammal lyktstolpe, hon satt sig under stolpen och grät. Nu fick man se hennes ansikte, det var skrämmande vackert. Hon hade en farlig skönhet. Skönhet som alla män önskar sig. Skönhet som gör alla män svartsjuka. Hon var så vacker så alla män skulle bli förälskade i henne om de fick se på hennes vackra läppar eller hennes vackra ögon. Nu kom hon ihåg något annat blinkand ljus. Det var ljuset från lyktan i båten. Båten som hon brukade åka med ägdes av en man, inte hennes make, bara en man som hon hade som en bror. Nu kom hon ihåg allt; hon och mannen åkte båten som vanligt. Han började pratar om deras liv och om framtiden. Han sa att han var förälskad i henne och kunde inte längre bara vara vänner. Han behövde henne som en kvinna, men hon hade inte samma känslor. Han blev frustrerad och till slut sa han att om han inte kunde få henne bara döden kunde få henne. Nu vet hon varför kläderna var trasiga och blöta. Han försökte mörda henne och slängde hennes kropp i havet. Hon överlevde och vattnets strömmar tog henne hit.
..............Hon kliver ur sängen för att släcka det lilla ljuset som brann. Hon tog ljuset i handen och tittade ut genom fönstret. Den mörka stranden som var glad och vacker under dagen blev ledsen och ensam under natten. Hon tänkte på solen som ska komma imorgon. Det kommer att bli skönt och varmt. Hon tittade sorgset på den blinkande lampan från en lyktstolpe i närheten. Varje natt tittar hon ut genom fönstret och tänker på livet. Allt såg likadant ut, blinkande ljus, havet, natten. Hon tittade tillbaka till ljuset! Hon såg någonting där ute, vad var det? Hon blev förvånad, det var en person där! En ung person, det var en kvinna! Hon tog på sig morgonrocken och sprang ut ur huset.
..............Hon satt där och tänkte på livet, hon kunde inte åka tillbaka till hennes stad, han skulle komma efter henne igen. Hon kände sig förlorad. Hon tittade på havet och det var en bild av ensamhet, den sorligaste bild som hon sett i sitt liv. Hon var borta i hennes tankar när hon kände en varm hand på hennes axel. Det var den gamla kvinnan. Den gamla kvinnan sa ingenting. Tog kvinnan i handen och gick hem med henne. Kvinnan lade sig på soffan och där blev hennes plats för många, många år. Den vackra kvinnan var inte rädd längre och den gamla kvinnan var inte ensam längre. De behövde inte gråta längre och när de ville gråta, en kvinna kramade den andra och på så sätt levde dom sina liv.